CilvanoUltuna

kan det gå på tok!
Cilvano, den nu 19 åriga Lipizzanern på gården har i hela sitt liv hållit en nobel profil. Han har stått över ungdomliga nycker och lek och alltid varit, ja, för att vara ärlig, lite av en tråk-gubbe i hagen. Visst har han ibland varit intresserad av att spänna sina muskler för att hålla andra hästar på plats men övrig kontakt har han tyckt varit överskattad. I 14 år har jag betraktad honom i olika konstellationer och jag har sett ungefär samma mönster i de flesta fall, anfall är bästa försvar, om man måste, sen reträtt till en lugn hörna i hagen.
Men en vårdag för ungefär ett år sedan började hans världsbild att krackelera, för då kom, Amarillo!

Amarillo är PONNY uti hovspetsarna! Vilket betyder att han är LIIIITE envisare än andra, han tar NEJ för ett, JAMENOKEYDÅ, han struntar fullständigt i den personliga sfären, han bryr sig inte ett dyft om de sociala koderna, han är ponny och nu har han blivit 2 år gammal, och trivs med livet!
I somras började jag ana att det hade blivit en spricka i muren som Cilvano omsorgsfullt har murat upp omkring sig, Amarillo och han stod nämligen och kliade varandra, naturligtvis skedde inte detta utan gnissel från Cilvanos sida. Han försökte skaka av sig den lilla igeln som envist ville utforska fenomenet av att klia och bli kliad tillbaka, och med tidigare beskrivning av Amarillo så blev det till slut ett; JAMENOKEJDÅ från Cilvano. Det föll så väl ut från Amarillos sida att Cilvano faktiskt tog initiativ till klistunder. Både min sambo och jag höjde våra ögonbryn och betraktade det vi såg med road förvåning.

Sommaren förflöt och Amarillo, som fortsatte att vara lyckligt omedveten om vad han har kraschat för mur hos den noble (något trista PK) Cilvano, har under vintern med sin ungdomliga charm nu kommit in i slyngelåldern. Slyngelåldern är ju en period att likna vid tonåringens ”liten/stor” period, muskler ska spännas och gränser ska testas. Cilvano och Amarillos framfart fick oss tvåbeningar att ytterligare höja på ögonbrynen när de började fara omkring i hagen… hela dagarna! Jag trodde först att ”surfarbrorn” till slut hade fått nog och nu skulle sätta ”lillpöjken” på plats, och naturligtvis var det nu fostran som skedde men på ett mycket lekfullt vis. De har lekt och lekt och lekt. Jag har fått se hur Cilvano har longerat Amarillo, de har jagat varandra, de har stått på bakbenen, hoppat och skuttat på ett sätt som jag inte har sett Cilvano göra tillsammans med någon annan häst under 14 år, och, bör tilläggas, som naturligtvis är ett helt normalt beteende för andra hästar.

Det var verkligen jättekul att se, ända tills jag upptäckte en eftermiddag att Cilvano inte kunde öppna sin mun. Efter en akututryckning av Distriktsveterinär och två besök på Ulltuna senare så var diagnosen klar, en fraktur på ganaschen. Prognosen för en bra ihopläkning är god och vi ska på återbesök om ca 2 veckor.

Den första veckan innebar för mig att koka ”sörpe”, sova i 1,5 timmas intervaller, och i de vakna stunderna gå ut och servera denna flytande föda som Cilvano med blandade känslor sög i sig. Han har långsamt blivit bättre och magen har klarat sig, ännu så länge får jag tillägga, han kan fortfarande inte äta/mala hö utan får fortfarande sörpe men nu i lite fastare form, det vill säga uppblött lusern, med diverse andra uppblötta foderslag i. Han har haft ett beundransvärt gott mod och varit pigg och glad ändå.
Han har ju också sällskap av sin numera bästis, Amarillo, vilkens hovstorlek, likt Askungens fot, matchade storleken på Cilvanos fraktur på ganaschen…

PS. Jag vill tacka Per-Martin Andrén, Hanna Blomkvist och Janne Mårtensson för att jag har fått svar på mina oroliga frågor via både telefonsamtal och sms och för att ni har tittat på filmerna och snällt svarat att det är liiiite svårt att se vad som kan vara fel, tack för att ni finns och för att jag har fått ”plåga” er under dygnets alla tider.
Och tack Ylva för att du följde med till Ultuna! Guld värt!