Det är det nästan varje dag, men idag har jag ridsällskap! Fin tallskog
Så idag ser jag fram mot en tur i skogen.
Markerna här runt Nordanskog är momark, det vill säga, mest tall och sand. Fantastisk mark att rida på! Och det finns underbara skogsvägar och roliga stigar och om man inte vill hålla sig på vare sig stigar eller skogsvägar så kan man tassa rakt in ut blåbärsriset.

Jag har de senaste åren kommit underfund med hur extremt dåligt lokalsinne jag har.
Jag har naturligtvis fått hjälp av min sambo att "komma underfund" med det.
När vi är ute i skogen eller till sjöss så är jag ganska lost! Vi pekar åt varsitt håll när det gäller destination, till exempel hemåt, och jag har rätt typ, en gång av hundra.
Jag har också kommit på varför det är så att

jag har så dåligt lokalsinne. Mesta tiden som jag har spenderat ute i skog och mark har jag gjort till häst, och alla mina hästar har hittat hem. Så jag har liksom inte behövt bry mig om att hitta. Naturligtvis har jag lärt mig vilka stigar/vägar som leder vart, men när det kommer till alla mina spontana infall som; Undrar vart den där stigen leder? Eller; Här kan man ju rida fast det inte finns någon stig! Eller; Kolla, här kan man klättra! Dessa infall brukar alltid leda mig längre och längre bort eller lite eller mycket vilse, men jag brukar trösta mig med att, om man aldrig går vilse får man aldrig se något nytt! Och som sagt, om man sitter på en häst så kommer man alltid hem... Förutom en gång...

Fridsam på gungbrädanKära underbara Fridsam, han var min ridkompis i så många år och tillsammans tränade vi western och NH (Natural Horsemanship) så till den milda grad att han blev väldigt bra på att invänta "order" om vart, hur och när han skulle göra något. En välskolad och lyhörd häst är ju så fantastiskt trevligt att rida på. Han var sådan, och det var bra förutom en gång, när jag "som vanligt" red lite vilse i skogen.

Det var på den tiden som mobiltelefon var en Motorola, fem centimeter tjock och en antenn som man kunde dra upp och ett batteri som sjöng på sista versen. Vid det här tillfället var det nysnö, lite kallt och skymning.
Jag red på en ny stig, och avvek från den, typiskt mig, och sen var det kört. Det knäppa var att jag red runt i ett mycket litet område, kanske tio gånger tio meter, men hittade ändå inte tillbaka till stigen! När jag hade hållit på där och snurrat och till slut insåg att jag kommer inte att fixa det här själv så var det nästan mörkt och telefonen hade laddat ur.

Jag stannade Fridsam och gjorde mig så neutral som möjligt för att inte påverka honom och bad honom sedan att gå framåt. Han började naturligtvis gå om än lite tveksamt eftersom han väntade på direktiv om var, när och hur vilket jag verkligen försökte att inte ge honom, jag var ju hopplöst vilse. Han knallade på på våran lilla yta som jag redan hade mutat in och jag förhöll mig så neutral jag bara kunde.

Plötsligt kände jag en liten, liten skiftning i hans balans och fokus, han stannade upp aningens lite, lite i steget. Det var så lite men jag tänkte att det var möjligtvis hans antydan till att däråt var hemåt, så jag styrde åt det håll som hans energi pekade.

Naturligtvis var det rätt håll, och det retliga var att stigen bara var några meter bort från där jag hade snurrat runt i en timma. Det var enda gången i hans liv som jag önskade att han inte varit så himla drillad, om han hade varit lite mer ouppfostrad så hade vi sluppit den där extra timman i skogen den gången. Så numera har jag inte fullt så väldresserade hästar, jag vill att de ska inte bara hitta hem utan också tydligt tala om var hemmåt är, ifall jag rider ensam utan mänskliga kompasser eller ifall mobiltelefonen tappar täckning och/eller laddningen.
Eller så är det bara en ursäkt för att jag idag gillar att ha kvar lite mer av deras personliga charm, det blir ju liksom en vinn-vinn lösning!
Men till dagens ridtur är jag "trygg", både mänsklig kompass, och dessutom ridappar som talar om var vi är, har varit och hur långt vi har ridit, så idag borde det inte gå att rida vilse... men jag ska göra mitt bästa!